1868-1941 French Emile Bernard Galleries (b Lille, 28 April 1868; d Paris, 15 April 1941). French painter and writer. He was the son of a cloth merchant. Relations with his parents were never harmonious, and in 1884, against his fathers wishes, he enrolled as a student at the Atelier Cormon in Paris. There he became a close friend of Louis Anquetin and Toulouse-Lautrec. In suburban views of Asnires, where his parents lived, Bernard experimented with Impressionist and then Pointillist colour theory, in direct opposition to his masters academic teaching; an argument with Fernand Cormon led to his expulsion from the studio in 1886. He made a walking tour of Normandy and Brittany that year, drawn to Gothic architecture and the simplicity of the carved Breton calvaries. In Concarneau he struck up a friendship with Claude-Emile Schuffenecker and met Gauguin briefly in Pont-Aven. During the winter Bernard met van Gogh and frequented the shop of the colour merchant Julien-Franois Tanguy, where he gained access to the little-known work of Cezanne.  Related Paintings of Emile Bernard :. | La Vierge au pied le la Croix | Breton peasants | Bathers with Red Cow | the buckwheat harvest | Le char de foin |
Related Artists:
Samuel Palmer
1805-1881 British Samuel Palmer Galleries English painter, draughtsman and etcher. Palmer was a key figure of English Romantic painting who represented, at least in his early work, its pastoral, intuitive and nostalgic aspects at their most intense. He is widely described as a visionary and linked with his friend and mentor William Blake, though he stood at an almost opposite extreme in his commitment to landscape and his innocent approach to its imagery. He had none of Blake irony or complexity and was inspired by a passionate love of nature that found its philosophical dimension in unquestioning Neo-Platonism.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
David Teniers the Younger
(December 15, 1610 C April 25, 1690), a Flemish artist born in Antwerp, was the more celebrated son of David Teniers the Elder, almost ranking in celebrity with Rubens and Van Dyck. His son David Teniers III and his grandson David Teniers IV were also painters. His wife Anna nee, Anna Breughel was the daughter of Jan Brueghel the Elder and the granddaughter of Pieter Bruegel the Elder. Through his father, he was indirectly influenced by Elsheimer and by Rubens. The influence of Adriaen Brouwer can be traced to the outset of his career. There is no evidence, however, that either Rubens or Brouwer interfered in any way with Teniers's education, and Smith (Catalogue Raisonne) may be correct in supposing that the admiration which Brouwer's pictures at one time excited alone suggested to the younger artist his imitation of them. The only trace of personal relations having existed between Teniers and Rubens is the fact that the ward of the latter, Anne Breughel, the daughter of Jan (Velvet) Breughel, married Teniers in 1637.